Det brustna leendet

Leo älskade Faderns skapelse.

Medan Tarus reste berg och Nerea helade oceaner satt Leo hos Faderns varelser. Han lärde dem att skapa musik genom att slå stenar mot varandra, att skratta när de föll och att berätta historier kring elden.

– Titta, sade han och lät en blomma slå ut i ett barns handflata. Fadern skapade den för att du skulle le. Om du ler, ler Han.

Barnen följde honom överallt. De kallade honom ”Han som skrattar”.

I Skuggornas rike såg Lucifer detta i sin svarta sjö.

Och för första gången sedan sitt fall kände han något som inte var hat.

Det var avund.

– Av alla mina syskon, sade han till Hat, är Leo den ende som aldrig har sett på mig med rädsla. Inte ens när jag blev Lucifer. Han såg på mig med sorg. Som om det var jag som hade förlorat något.

Hat böjde huvudet.

– Och det är därför han är farlig?

– Nej. Det är därför han är lättast att knäcka.

Lucifer rörde vid sjöns vatten.

– Tarus bärs av sin styrka. Agnis av sin rättvisa. Nerea av sin medkänsla. Men Leo… Leo bärs av andras glädje. Om jag berövar dem han älskar deras glädje… faller han av sig själv.

Han höjde handen.

Ur den svarta sjöns djup steg en dimma som inte var svart.

Den var grå. Utan färg. Utan ljud.

– Det här är inget svärd. Ingen kedja. Det är något människorna mycket snart kommer att uppfinna. Det kallas förtvivlan. För den till deras by. Döda dem inte. Då blir de martyrer. Få dem att sluta vilja leva.

Hat tog den grå dimman och försvann.

Under tre dagar märkte Leo att något var fel.

Barnen sprang inte längre fram för att hälsa på honom. Männen sjöng inte längre under skörden. Kvinnorna stirrade in i elden utan att tala.

– Hej, lilla vän, sade Leo till en flicka som alltid flätade in blommor i hans hår. Vill du göra en krona åt mig i dag?

Flickan såg på honom med tomma ögon.

– Varför det? Blommor dör.

Leo kände en kyla han aldrig hade känt förut, inte ens i Skuggornas rike.

Hans skratt, som kunde få öknar att blomstra, möttes inte av något gensvar.

Han försökte med ett trick. Han lät fjärilar av ljus träda fram. Människorna såg dem utan att le.

– De kommer att försvinna, sade en gammal man. Allt försvinner.

Den natten sprang Leo till Himlen. Han väckte Nerea, Tarus och Agnis.

– Det är något fel med dem! De skrattar inte! De talar inte! Det är som om något inuti dem har blivit stulet!

Nerea steg genast ner. Hon lade händerna på människorna och försökte hela dem. Hennes tårar, som kunde hela kontinenter, föll över dem och avdunstade utan verkan.

– De är inte sårade, sade Nerea, blek i ansiktet. De är inte sjuka. Det är… som om de har bestämt sig för att ingenting är värt något.

Agnis drog sitt svärd. Den blå lågan lyste upp byn, men den grå dimman ville inte brinna. Lågan gick rakt igenom den.

– Det är inte kaos, sade hon. Jag kan inte bränna något som inte gör motstånd.

Hon sänkte långsamt svärdet.

– Det bara… ger upp.

Tarus försökte lyfta dem, omfamna dem, bära dem så som han bar världar. Men man kan inte bära någon som inte vill resa sig.

Leo satte sig mitt i byn.

För första gången under sin eviga tillvaro visste han inte vad han skulle göra.

– Kom, sade han med ett darrande leende. Jag ska berätta hur den första stjärnan föddes. Minns ni? Ni tyckte så mycket om den historien…

Ingen svarade.

Och då kunde Leo för första gången inte le.

Hans skratt brast i en snyftning. Han föll på knä och grät.

Han grät som människor gråter. Högljutt. Med skakande axlar. I förtvivlan.

– Fader… varför kan jag inte få dem att skratta? viskade han mot himlen.

I Skuggornas rike såg Lucifer den tåren och reste sig från sin tron.

Han hade väntat på detta ögonblick i eoner.

– Nu, sade han.

Den grå dimman samlades och tog gestalt bakom Leo.

Det var inte Hat.

Det var Lucifer själv.

Han hade inte kommit för att slåss. Han hade kommit för att viska.

Han knäböjde bakom sin bror, som en vän.

– Det gör ont, eller hur? sade han lågt, bara till honom. Att ge dem allt och ändå inte räcka till.

Leo vände sig om med tårfyllda ögon.

– Du?

– Jag kände det också, fortsatte Lucifer. För ett ögonblick lät hans röst inte som en mörk kungs. Den lät som Luceros.

– När jag räddade galaxer och de bara sade mitt namn av vana. När jag gav dem mitt ljus och de bad om mer. Det är förbannelsen som drabbar dem som skänker glädje, Leo. Det är aldrig nog för dem.

Leo skakade på huvudet, men drog sig inte undan. Han var alltför sårad för att kämpa.

– Se på dem, fortsatte Lucifer och pekade på människorna. Du gav dem blommor, sånger, berättelser… och en enda grå dimma fick dem att glömma allt. De behöver inte glädje, Leo. De behöver någon som tvingar dem att fortsätta.

– Nej!

– Jo! Fadern gjorde dem bräckliga! Jag kan göra dem starka! Ge mig tillåtelse, så ser jag till att de aldrig känner denna sorg igen. Jag tar ifrån dem förmågan att förtvivla. De blir lydiga. Evigt lyckliga under mitt befäl.

Det var samma lögn han hade erbjudit Zakiel. Samma som han hade erbjudit Aster och Lior.

Men uttalad med rösten hos den bror Leo älskade mest.

Leo slöt ögonen.

Han var på väg att säga ja.

Inte för maktens skull. Av kärlek. För att han inte stod ut med att se dem lida.

I samma ögonblick rörde en liten hand vid hans vinge.

Det var flickan med blommorna. Hon som hade sagt: ”Blommor dör.”

Med stor möda hade hon gått fram till honom. Hennes ögon var fortfarande sorgsna, men hon var där.

– Leo… viskade hon. Har du fortfarande en blomma?

Leo såg på henne. Han förstod inte.

Flickan fortsatte med en röst som knappt hade någon kraft kvar:

– Mamma säger att det inte är värt det… men jag… jag vill försöka igen.

Det var inget skratt. Ingen sång.

Det var något mycket mindre och mycket mäktigare: ett försök.

Gråtande öppnade Leo handen. Han lät inte en fulländad, strålande blomma träda fram som förr.

I hans handflata växte en liten sned blomma fram, med ett trasigt kronblad. En blomma som hade kämpat för att födas mitt i den grå dimman.

Han gav henne den.

Flickan tog emot den och log för första gången på tre dagar.

Ett mycket litet leende. Trasigt. Men äkta.

Det leendet skar genom den grå dimman som ett svärd.

Lucifer ryggade tillbaka som om han hade blivit slagen.

– Vad gjorde du?

Leo reste sig med flickan i famnen. Hans ögon var inte längre bara glada. Nu var de också fulla av tårar.

Och därför var de starkare.

– Du lärde dem att ge upp, sade han till Lucifer. Jag lärde dem just att man kan vara ledsen och ändå fortsätta försöka. Det kan du inte ta ifrån mig. För jag lärde mig det själv nyss.

Den grå dimman sprack.

Nerea såg sin chans. Hennes tårar, som förut hade avdunstat, löste nu upp den. Agnis brände det som återstod. Tarus lyfte upp människorna som fortfarande låg på marken.

Lucifer förstod att han hade förlorat.

Inte för att Leo var starkare.

Utan för att Leo hade accepterat att vara svag.

– Det här är inte över, bror, sade han innan han försvann. I dag lärde du dig att gråta. Snart ska du lära dig vad det kostar att förlora någon som gråter med dig.

Han återvände till sin tron. Han var rasande, men också fascinerad.

Hat närmade sig.

– Vi misslyckades igen.

– Nej, svarade Lucifer och betraktade sjön, där Leo nu höll flickan i famnen. I dag knäckte vi den som aldrig hade gråtit. Och när han brast… blev han starkare.

Han satte sig och pekade på den sista systern han ännu inte hade rört.

– Det är dags för Nerea. Medkänslans moder.

Hans ögon mörknade.

– Vi ska ge henne någon hon inte kan hela.