ES
EN
SVEfter den grå byn återvände Nerea inte till Himlen.
Hon stannade i en av världarna. Hon gick från by till by och helade det som Lucifers dimma hade lämnat trasigt. Där hon gick började barnen leka igen. Där hon grät bar åkrarna frukt.
Varelserna kallade henne inte längre ängel.
De kallade henne Moder.
Leo följde henne. Sedan han hade lärt sig gråta var hans skratt annorlunda. Det var inte längre bara ljus. Nu var det ljus som hade gått genom skugga.
Och därför trodde människorna mer på honom.
– Moder Nerea, kan du bota allt? frågade flickan med den sneda blomman en eftermiddag. Hon lämnade inte längre Nereas sida.
Nerea strök henne över håret. Hennes vingar av kristallklart vatten glänste i solen.
– Så länge kärleken finns kan allt läka, lilla vän.
I Skuggornas rike hörde Lucifer orden i sin svarta sjö och log.
– Skriv ner det, sade han till Hat. Det ska bli hennes dom.
Han kallade på Caelum.
Den fallne ängeln som en gång hade varit ljus och nu var en avgrund.
Caelum kunde inte längre helas. Mörkret hade förtärt honom inifrån så länge att hans eget hjärta hade förvandlats till svart sten.
– Bege dig till jorden, befallde Lucifer. Anfall inte. Låt henne hitta dig. Och när Nerea försöker hela dig… gör inget motstånd. Låt henne se det som inte kan helas.
Caelum steg ner.
Nerea fann honom vid en flod. Han låg där med brutna vingar och tung andning. Han såg inte ut som en general i mörkrets här. Han såg ut som en sårad ängel.
– Bror! ropade Nerea och sprang fram till honom.
Leo ställde sig i vägen.
– Han är en av dem! Han är Caelum!
– Han är sårad, sade Nerea och förde honom varsamt åt sidan.
Hon knäböjde och lade händerna på Caelums bröst. För första gången på mycket länge kände Caelum vatten. Inte eld. Inte skugga.
– Lugn, jag är här nu. Så länge det finns ett sår ska jag vara där. Minns du? Det var mitt löfte.
En kristallklar tår föll från Nereas ögon ner på Caelums sår.
Tåren fräste till.
Den helade inte.
Den blev svart och avdunstade.
Nerea stelnade. Det hade aldrig hänt förut.
Hon försökte igen. Ännu en tår. Ännu ett försök. Såret ville inte slutas. Hjärtats svarta sten slog och stötte bort vattnet.
– Vad… vad har de gjort med dig? viskade hon.
Caelum såg på henne och blev för ett ögonblick åter den ängel han en gång hade varit. Med ögon fyllda av smärta tog han hennes hand.
– De gjorde ingenting med mig, Moder. Jag valde att stanna i mörkret så länge… att mörkret valde mig. Det finns ingenting kvar att hela här inne. Det finns inget hjärta kvar.
Han sänkte blicken.
– Det finns ingenting kvar.
Leo tog ett steg tillbaka.
Nerea skakade på huvudet. Hon kunde inte acceptera det. Hennes gåva var att hela. Om hon inte kunde hela, vem var hon då?
– Nej! Det finns alltid något! Det finns alltid en anledning att fortsätta! ropade hon.
Hon grät häftigt. Tår efter tår föll över Caelum. En hel flod.
Men varje tår blev svart.
Caelum log sorgset.
– Tack för att du försökte, Moder. Ingen hade försökt.
Och han slöt ögonen.
Han dog inte.
Det var värre än så.
Han släppte taget om sig själv.
Hans kropp blev till aska, och askan blandades med floden och färgade den svart för ett ögonblick.
Nerea satt kvar på knä vid stranden med tomma händer, täckta av svart aska.
Hon kunde inte hela honom.
För första gången sedan skapelsens begynnelse hade Nerea misslyckats.
– Nej… nej… upprepade hon och stirrade på sina händer. Jag måste kunna. Jag måste kunna…
Leo knäböjde bredvid henne och höll om henne. Men Nerea kände honom inte. Hon stirrade på den svarta floden.
– Om jag inte kan hela… vad är jag då? viskade hon.
I Himlen kände Agnis en skälvning i sitt svärd. Tarus kände något mycket tungt falla, inte på sina axlar utan på sitt hjärta.
Fadern slöt ögonen på sin tron.
En andra tår rann nerför Hans ansikte.
I Skuggornas rike firade Lucifer inte.
Han betraktade sjön i tystnad.
– Ser du, Hat? sade han lågt. Från Tarus tog jag styrkan genom att få honom att slå sin bror. Från Leo tog jag glädjen genom att få honom att gråta. Från Agnis tog jag friden genom att få henne att tvivla på sin rättvisa.
Han tystnade ett ögonblick.
– Men från Nerea… från Nerea har jag just tagit det enda som bar henne: vissheten om att kärleken helar allt.
Hat såg på sjön. Nerea satt fortfarande på knä, orörlig.
– Och vad kommer hon att göra nu?
– Nu kommer hon att göra det varje helare gör när de inte kan hela, svarade Lucifer. Hon kommer att försöka hela till varje pris.
Hans blick mörknade.
– Även om det innebär att hon måste gå in i mörkret för att söka boten.
Hat förstod.
– Och när hon går in i mitt rike av egen fri vilja…
Lucifer log.
– Då behöver jag inte längre kedjor för att hålla henne kvar.
I världarna lyfte Leo upp Nerea i sina armar. Hon gjorde inget motstånd. Hon upprepade bara med tom röst:
– Så länge det finns ett sår… ska jag vara där…
Hennes blick förblev fäst vid floden.
– Så länge det finns ett sår…
Men för första gången glänste inte hennes kristallklara vingar.
De droppade svart vatten.