Ljusets ärr

Aster vaknade först.

Han var inte i den svarta fästningen.

Inga kedjor.

Han låg på en bädd av moln, i det himmelska rikets sjukstuga.

Faderns ljus föll in genom ett fönster gjort av gryningar.

Han försökte resa sig och kunde inte.

Han kände inte sina vingar.

Han vände huvudet.

Vid hans sida vaktade en väldig gestalt hans sömn.

Tarus, sittande på golvet eftersom ingen stol bar hans tyngd, sov med hammaren ännu i handen.

– Kapten? viskade Aster.

Tarus öppnade ögonen genast.

– Aster!

Han ville omfamna honom, men hejdade sig.

Han såg rädslan i sin lärjunges ögon.

Aster rörde ryggen.

Där fanns bara två stumpar, förbundna med ljus.

Hans vingar, de som burit planeter, fanns inte längre.

– Vad gjorde jag? frågade han med bruten röst. —Jag minns... jag angrep dig. Jag angrep våra egna. I Skuggornas rike... jag... jag grep våra bröder om strupen.

Tarus skakade på huvudet och knäböjde för att komma i höjd med honom.

– Det var inte du. Det var skuggan de lade i dig.

– Men det var min hand som slog. Min röst som sade åt dem att gå.

Aster gömde ansiktet i händerna.

– Jag var din högra hand. Jag skulle vara de andras sköld. Hur kan jag bära en sköld igen om jag inte ens kan bära min egen skam?

På andra sidan sjukstugan vaknade Lior skrikande.

– Nej! Gå härifrån!

Leo var vid hans sida och höll fast honom innan han föll från bädden.

– Lugnt! Det är jag! Det är Leo!

Lior såg på honom.

Ögonen fylldes av tårar.

– Jag siktade mot dig med mitt svärd. Jag satte ett svärd mot ditt bröst, broder. Du kom för att rädda mig och jag... jag försökte döda dig.

Leo omfamnade honom hårt.

Han sade inte «det spelar ingen roll».

Han sade inte «glöm det».

Han visste att det för Lior visst spelade roll.

– Ja, det gjorde du. Och det gjorde ont. Det gjorde mycket ont, sade Leo lågt. —Men det gjorde mer ont att se dig i kedjor. Lior, du är inte det du gjorde i mörkret. Du är det du valde när du var i det. Och du valde att släppa svärdet.

– Jag förtjänar inte att bära ett igen, sade Lior och såg på sina tomma händer.

I samma stund öppnades dörren.

Agnis kom in.

Hennes svärd satt inte längre på ryggen.

Hon bar det i händerna, som ett offer.

Den blå lågan var nu liten, ödmjuk, nästan som ett ljus.

Nerea kom bakom henne.

Aster försökte resa sig när han såg henne.

– Befälhavare Agnis... jag...

– Nej, avbröt Agnis. —Det är jag som måste tala.

Hon knäböjde framför de två bäddarna.

Krigerskan som aldrig knäböjde för någon, som hade trotsat Lucifer, låg på knä inför sina egna soldater och inför sin syster.

– När jag såg er med svarta vingar... ville en del av mig skipa rättvisa. Jag ville straffa er för vad ni hade gjort. Mitt svärd... mitt svärd ville bränna er för att rena er.

Rösten brast.

– En sekund tänkte jag som han. Som Lucifer. Jag trodde att rättvisan var viktigare än ni.

Hon lyfte blicken mot Nerea.

– Och du lärde mig att det inte är så. Du tvättade bort märket från den människan när jag ville lämna det. Du skrek till mig genom portalen. Om det inte vore för din röst, syster... hade jag dömt dem.

Nerea knäböjde också och tog Agnis händer.

– Din låga slocknade för att du ensam bar bördan att vara fullkomlig. Ingen av oss är fullkomlig, Agnis. Inte ens du. Och vi behöver inte vara det.

Agnis lät en tår falla.

För andra gången i sin tillvaro.

– Förlåter du mig?

Nerea log genom tårarna.

– Det finns inget att förlåta. Bara något att läka.

Då reste sig Nerea och ställde sig mellan Aster och Lior.

Hon lade en hand mot varsitt bröst.

– Slut ögonen. Jag ska inte ge er vingarna tillbaka. Det kan bara Fadern göra när ni är redo. Men jag ska ta bort det Lucifer lämnade i er.

Ur hennes händer kom rent, kristallklart vatten.

Det var inte ett bländande ljus.

Det var som en stilla flod.

Aster och Lior spände ryggen.

De skrek inte av smärta.

De grät.

De grät över Zakiel, över rädslan, över skammen, över allt de inte kunnat säga i Skuggornas rike.

När Nerea drog undan händerna låg två små pölar av svart bläck på golvet, som förångades när de mötte Faderns ljus.

Lior andades för första gången utan tyngd i bröstet.

Aster kunde äntligen möta Tarus blick.

– Kan jag fortfarande vara din sköldbärare?

Tarus log.

Ett väldigt leende som fick molnen att skälva.

– Det slutade du aldrig vara. Bara att din sköld nu ska bära ett ärr. Och ärr gör sköldar starkare.

Ute på balkongen till den himmelska salen iakttog Fadern.

Han ingrep inte.

Han lät sina barn hela varandra.

Bakom honom kom Leo fram till Agnis, som ännu knäböjde.

– Vet du, sade han. —Din låga ser vackrare ut nu när den är mindre.

Agnis såg på honom, förvirrad.

– Förr lyste den upp världar. Nu... nu tycks den kunna lysa för en människa utan att blända henne.

Leo blinkade mot henne.

– Jag tror att den lyser bättre så.

Agnis log för första gången på veckor.

Ett litet, trött leende, men äkta.

Långt borta, på sin tron av brustna svärd, såg Lucifer allt i den svarta sjön.

Han såg de svarta pölarna förångas.

Han såg Agnis le.

Han slog i sjön och bilden brast.

Hat vek tillbaka.

– De läker.

– Låt dem läka, sade Lucifer med en farligt stilla röst. —Låt dem tro att ärren har slutit sig. För när jag river upp dem igen... ska det göra dubbelt ont.

Han reste sig och såg mot Jorden, där människorna började bli fler.

– Aster och Lior tjänar mig inte längre. Agnis har lärt sig tvivla på sin egen rättvisa. Bra. Det är dags att gå vidare till nästa broder.

– Vem? frågade Hat.

Lucifer log och pekade i sjön på Leo, som i samma stund fick Lior att skratta för att glömma skulden.

– Han som aldrig har gråtit. Han som tror att ett leende kan rädda allt.

Leendet mörknade.

– Nu ska vi lära Leo vad det innebär att förlora glädjen.