Räddningen

Den himmelska salen hade aldrig varit så splittrad.

Sedan Asters och Liors anfall viskade änglarna i gångarna.

Några sade att de borde anfalla Skuggornas rike med hela hären.

Andra sade att Aster och Lior redan var förlorade.

Tarus lyssnade inte på någon.

Han knäböjde inför Fadern, med Asters brutna sköld mellan händerna.

– Fader... låt mig gå efter honom. Han var min stridsbroder. Jag lärde honom att hålla en sköld. Jag kan inte lämna honom där.

Vid hans sida höll Leo de två halvorna av Liors svärd.

– Lior kämpade ännu, Fader. Jag såg det. Hans händer darrade. Han ville inte anfalla mig. Han finns kvar därinne.

Fadern såg på dem med en djup sorg.

– Om ni går in i Skuggornas rike ska mörkret försöka ta sig in också i er.

– Låt det försöka, sade Tarus. —Om det är priset för att föra dem tillbaka.

Fadern teg och nickade till sist.

– Då går ni inte som krigare.

Han tystnade ett slag.

– Ni går som bröder.

Den natten, medan Tarus och Leo rustade sig att gå, hejdade Agnis dem vid portalens mynning.

– Ska ni rädda dem? Så, utan plan? Lucifer väntar på er. Det är en fälla.

– Vi vet, svarade Leo.

– Låt då mig gå. Jag ska hämta dem. Med våld, om det krävs.

Nerea visade sig bakom dem. Hon hade hört allt.

– Agnis, din låga... höll på att slockna i går. Du kan inte gå in i mörkret när ditt eget ljus vacklar.

Agnis såg på sitt svärd.

Den blå lågan täckte nu bara halva klingan.

Den andra halvan var grå, som aska.

– Min låga spelar ingen roll. Rättvisan gör det.

– Rättvisa utan barmhärtighet är inte rättvisa, sade Nerea lågt. —Det är hämnd.

Agnis svarade inte.

Hon vände sig om och gick.

Tarus och Leo gick genom portalen.

Skuggornas rike slog emot dem som en evig vinter.

Ingen himmel.

Inga stjärnor.

Bara svart klippa, floder av eld som inte gav värme, och en vind som viskade tvivel.

Han kommer inte efter er.

De övergav er.

Ni är inte längre välkomna i Himlen.

– Det är platsen, viskade Leo. —Den försöker få oss att tvivla.

– Då skrattar vi, svarade Tarus, fast rösten darrade. —Minns du när Lior försökte lära en elefant att flyga?

Leo, trots rädslan, släppte fram ett litet skratt.

Och ett ögonblick vek mörkret undan ett steg.

I fästningens mitt fann de dem.

Aster och Lior stod upprätta, men inte fjättrade.

De var fria.

Deras nya svarta vingar var halvformade, och ögonen kämpade mellan ljus och skugga.

Framför dem, sittande på sin tron, fanns Lucifer.

– Jag visste att ni skulle komma, sade Lucifer. —Den ädle Tarus och den glade Leo. Alltid så förutsägbara.

– Aster! ropade Tarus.

Aster lyfte huvudet.

En sekund var hans ögon som förr.

– Tarus...?

– Vi är här för att föra er hem!

Lior tog ett steg mot Leo, men stannade och grep sig om huvudet.

– Nej... kom inte närmare. Han... han är i mitt huvud. Han visar mig allt jag misslyckades med. Varje liv jag inte räddade...

Hat visade sig bakom tronen och log.

– Vi visar dem bara sanningen.

Lucifer reste sig långsamt.

– Låt mig visa er något mer.

Han rörde handen.

Den svarta sjön visade en bild: Agnis, i Himlen, skrek mot Nerea. Hennes svärd var halvsläckt.

– Medan ni är här brister er syster. Snart ska hon be om det jag ska erbjuda henne: en rättvisa utan tvivel. Ett svärd som aldrig darrar.

Tarus röt och kastade sig mot Lucifer.

Aster gick emellan.

Mästare mot lärjunge.

Tarus hammare mot Asters sköld.

Varje slag fick fästningen att skälva, men Tarus slog inte för att såra.

Han slog för att väcka.

– Minns vem du är! Du räddade mitt liv i Orionnebulosan! Du sade att en sköld inte är till för att anfalla, utan för att andra ska få leva!

Aster föll på knä, förvirrad.

De svarta vingarna sprack, och ett ögonblick syntes åter en vit fjäder.

Samtidigt drog Leo inte sitt svärd.

Han sprang och omfamnade Lior medan Lior försökte sticka honom.

– Jag tänker inte slåss mot dig! skrek Leo genom tårarna. —Vill du skada mig får du göra det medan jag håller om dig!

Lior darrade.

Svärdet föll ur hans hand.

– Leo... jag kan inte... Han fick mig att se att... att om jag inte hade misslyckats skulle Zakiel ännu leva...

– Vi misslyckas alla, viskade Leo. —Jag också. Men Fadern älskar oss inte för att vi är fullkomliga. Han älskar oss för att vi är hans.

Det ordet —hans— var starkare än någon svart kedja.

Skuggan i Liors ögon vek undan.

Lucifer såg att han höll på att mista greppet och reste sig för första gången i vrede.

– Nog!

En våg av svart eld slungade Tarus och Leo mot väggen.

Han gick fram till Aster och Lior och lade händerna på deras huvuden.

– Vill ni inte tjäna mig av vilja... ska ni tjäna mig av smärta.

Men innan han hann fördärva dem helt genomborrade ett blått ljus Skuggornas rike.

Det var Agnis.

Hon hade trotsat.

Hon hade gått genom portalen ensam.

Hennes svärd, halvsläckt, lyste med ett vitt och farligt raseri.

– Släpp dem! skrek hon.

Lucifer log när han såg henne.

Precis vad han hade väntat.

– Se henne, bröder. Den fullkomliga Agnis. Hon kom för att skipa rättvisa. Säg mig, syster... ska du rädda dem eller straffa dem för att de anfallit våra bröder? Vilken är din rättvisa i dag?

Agnis såg på Aster och Lior, med deras svarta vingar.

Hon såg Tarus och Leo sårade på golvet.

Hennes hand knöt sig om svärdet.

Den blå elden kämpade mot den vita.

Ett ögonblick var hon nära att höja svärdet mot Aster och Lior.

Tarus skrek från golvet:

– Agnis! De är inte fiender! De är våra bröder!

Nerea, som från Himlen känt att något fruktansvärt skedde, skrek genom den portal som ännu stod öppen, även om ingen annan än Agnis kunde höra henne:

– Agnis, minns vad Fadern sade! Att även den starkaste behöver medkänsla!

Agnis slöt ögonen.

En tår, den första hon fällt på miljoner år, föll mot svärdet.

När den rörde stålet slocknade den vita elden med ens.

Den blå lågan, liten och darrande, täckte åter hela klingan.

Hon lyfte blicken och såg på Lucifer, inte längre med hat, utan med en klarhet han inte väntat.

– Jag ska inte straffa dem.

Hon tystnade ett slag.

– Jag ska bära dem.

Och, görande vad Tarus lärt henne, sköt hon svärdet i skidan och lyfte Aster och Lior på sina skuldror, som sårade i krig.

– Leo! Tarus! Hem! Nu!

Leo reste sig och tog Tarus.

De sprang mot portalen medan hela fästningen rasade av Lucifers vrede.

– Ni kan inte skydda dem för evigt! röt Lucifer. —Tvivlet är redan sått! De ska återvända!

De gick genom portalen just som den slöt sig.

De fyra föll i den himmelska salen.

Aster och Lior var medvetslösa, men de svarta vingarna var borta.

I stället fanns bara vita stumpar, sårade men levande.

Nerea sprang mot dem, gråtande, och omfamnade dem.

Hennes tårar började hela såren.

Agnis föll på knä, uttömd.

Hennes blå svärd lyste åter, men mjukare än förr.

Det var inte längre en låga som ville bränna allt.

Det var en låga som hade lärt sig att darra.

Tarus lade en hand på hennes skuldra.

– Tack för att du kom, syster.

– Jag var nära att straffa dem, viskade hon. —Jag var nära att göra vad han ville.

Leo log, med sprucken läpp från striden.

– Men du gjorde det inte. Det är det som betyder något.

I Skuggornas rike slog Lucifer i sin tron med sådan kraft att de brustna svärden brast ännu mer.

Hat närmade sig rädd.

– Min kung... vi misslyckades.

– Nej, sade Lucifer och såg på den svarta sjön, som nu visade de fyra syskonen omfamnade. —Vi misslyckades inte. Vi lämnade dem ett ärr.

Det mörka leendet återvände.

– Och ärr... minns alltid hur de uppstod.

Han satte sig igen.

– Låt dem njuta av den här räddningen.

Han såg på Agnis genom sjön.

– För nästa gång Agnis tvivlar... ska det inte finnas någon som hejdar henne.