ES
EN
SVFreden var slut.
Skuggornas rike växte dag för dag.
Varje ängel som följt Lucifer svor trohet till en ny kung.
Inte längre kallade de honom Lucero.
Inte längre kallade de honom broder.
Nu böjde alla huvudet för ett enda namn:
Lucifer.
Sittande på sin tron av brustna svärd betraktade han den svarta sjön som visade honom Faderns domäner.
Han sökte ingen strid.
Han sökte ett tillfälle.
Och till sist fann han det.
Två skaror av väktare gick längs Himmelens gränser.
Den första leddes av Aster, kapten och Tarus högra hand.
Han var en jätte av sten och ljus, känd för sin styrka och sin orubbliga trohet.
Den andra fördes av Lior, Leos högra hand.
Där han kom återvände hoppet även till de mest ödelagda världarna.
Lucifer log.
– Vill jag krossa mina bröder... måste jag först krossa det de älskar mest.
Han reste sig från tronen.
Framför honom trädde hans generaler fram:
Hat.
Caelum.
Och hundratals fallna änglar.
– I dag erövrar vi inte Himlen.
Han tystnade ett slag.
– I dag stjäl vi dess hopp.
Samtidigt eskorterade Aster och Lior en karavan av lägre änglar som bar Livsträdets första frön till en nyss skapad värld.
Allt tycktes stilla.
Tills universum mörknade.
En väldig svart reva öppnade sig i rymden.
Ur den steg hundratals fallna änglar ned.
Svart eld lyste upp tomheten.
Aster lyfte sin väldiga hammare.
– Försvarsformation!
Lior drog sitt ljussvärd.
– Skydda fröna!
Sammandrabbningen kom genast.
Himmelens första slag hade börjat.
Ljus och mörker stötte samman som två stormar.
Svärden fick stjärnorna att skälva.
Sköldar av ljus krockade mot spjut av skugga.
I timmar vek ingen sida undan.
Tills Lucifer visade sig.
Han sjönk långsamt ned från den mörka himlen.
Hans svarta vingar täckte slagfältet som en förmörkelse.
Alla stod stilla.
Aster tog ett steg fram.
– Du kommer inte förbi.
Lucifer log.
– Jag har inte kommit för fröna.
Han tystnade ett slag.
– Jag har kommit för er.
Lior angrep först.
Hans svärd skar genom luften med omöjlig hastighet.
Lucifer hejdade det med en enda hand.
Svart eld sveptes kring klingan.
På ett ögonblick miste Liors svärd all glans.
Aster slungade hammaren med all sin kraft.
Slaget klöv ett närbeläget berg.
Men Lucifer lyfte den andra handen.
Stenen stannade i luften.
Sedan sprängde han den.
Explosionen kastade båda kaptenerna flera kilometer.
Tiotals svarta kedjor sköt ur marken och snärjde sig kring Aster och Lior.
Ju mer de kämpade, desto starkare blev kedjorna.
– Håll ut! —ropade Aster—. Lyssna inte på hans lögner!
Lucifer sjönk ned framför dem.
Han lade en hand mot varsitt bröst.
Kedjorna började suga ut deras ljus.
De två kaptenerna skrek.
Hela slagfältet hörde det skriet.
När Tarus och Leo kom med förstärkning var det redan för sent.
De fann bara det sönderslagna slagfältet.
Livsträdets frön låg orörda.
Men deras vänner var borta.
Leo föll på knä.
– Lior!
Rösten försvann i tystnaden.
Tarus knöt nävarna.
Aldrig hade han känt sådan vanmakt.
Nerea plockade upp en vit fjäder från marken.
Den hade tillhört Lior.
Ännu bar den ett litet sken, men det började mörkna.
Långt därifrån, i Skuggornas rike, vaknade Aster och Lior fjättrade framför Lucifers tron.
De var inte sårade.
Men de kunde inte heller känna Faderns ljus.
Lucifer gick långsamt nedför trappstegen.
– Välkomna.
Ingen svarade.
Aster spottade i marken.
– Jag tjänar aldrig en förrädare.
Lior lyfte huvudet.
– Fadern kommer efter oss.
Lucifer log.
– Jag vill inte att ni ska tjäna mig.
Han kom närmare.
– Jag vill att ni ska tvivla.
Hans ögon spikades fast i de två kaptenerna.
– För även det starkaste hjärta... kan krossas.
FÖRDÄRVET
Dagarna gick.
Aster och Lior förblev fjättrade i djupet av Lucifers fästning.
De slogs inte.
De torterades inte.
Det skulle ha härdat deras ande.
Lucifer ville något farligare.
Han ville krossa deras tro.
Varje dag visade han dem bilder från det himmelska riket.
De såg Tarus söka dem utan vila.
De såg Leo klandra sig för att han inte hunnit fram i tid.
De såg Nerea gråta över dem.
Och framför allt...
såg de Agnis.
Alltid tränande.
Alltid hårdare.
Alltid kallare.
En morgon steg Lucifer ned till deras celler.
– Vet ni vad som är det mest märkliga med ljuset?
Ingen svarade.
– Att det räcker med en liten skugga för att få det att tvivla på sig självt.
Han lyfte handen.
Den svarta sjön framträdde framför dem.
I vattnet syntes Agnis träna ensam.
Hennes svärd lyste inte längre med samma intensitet som förr.
Lucifer log.
– Hon tror att rättvisan ska rädda Himlen.
Bilden av Agnis fortsatte att röra sig över det mörka vattnet.
– Jag ska bara visa henne att det aldrig kommer att räcka.
Dagar senare nådde de fyra syskonen ett budskap.
En reva av mörker öppnade sig mitt i den himmelska salen.
Ur den föll ett svärd.
Det var Liors svärd.
Det var kluivet itu.
På klingan stod en enda mening, skriven med svart eld:
«Ni kom för sent.»
Leo tog svärdet med darrande händer.
– Nej...
Han såg på de två halvorna.
– Nej...
Tarus slog näven i golvet.
Salens pelare darrade.
Nerea började gråta.
Agnis stod orörlig.
Inom henne vaknade skulden på nytt.
Nästa dag öppnades en ny portal.
Den här gången visade sig Asters sköld.
Den var täckt av sprickor.
På den stod en ny mening:
«Nästa blir någon annan.»
Rädslan började sprida sig bland de himmelska härarna.
Änglarna såg på sina befälhavare och väntade på svar.
Men inte ens de fyra väktarna visste vad de skulle göra.
I Skuggornas rike log Lucifer.
– De har börjat misstro.
Hat böjde huvudet.
– Men de står ännu samman.
Lucifer skakade långsamt på huvudet.
– Än så länge.
Senare återvände Lucifer till Aster och Lior.
De stod emot ännu.
De vägrade ännu att tjäna.
Lucifer försökte inte tvinga dem.
Han lade bara en hand mot var sin panna.
Skuggorna trängde långsamt in i deras minnen.
De började återuppleva varje nederlag.
Varje fel.
Varje kamrat de inte kunnat rädda.
Varje felaktigt beslut.
Skulden började blandas med mörkret.
När Lucifer drog undan handen...
var deras ögon desamma.
Men längst inne i dem...
hade en liten skugga visat sig.
Det var allt han behövde.
Nästa dag angreps en himmelsk patrull.
När Tarus kom dit såg han något omöjligt.
Aster stod där.
Vingarna var svärtade, och han höll flera änglar om strupen.
– Aster!
Den forne kaptenen lyfte långsamt huvudet.
Ett ögonblick tycktes han känna igen honom.
Ögonen darrade.
– Gå härifrån...
Rösten brast.
– Innan...
Han fullbordade inte meningen.
En skugga for genom kroppen.
Och han angrep.
Tarus lyfte inte hammaren.
Han kunde inte slå mot den som varit honom som en broder.
Aster fällde honom med ett enda slag.
Sedan försvann han bland skuggorna.
I en annan ände av det himmelska riket fann Leo Lior.
Han var sårad.
Förvirrad.
Som om han kämpade mot något inom sig.
– Lior!
Leo sprang mot honom.
Men när han kom nära skar Liors svärd genom luften och stannade några centimeter från hans bröst.
Kaptenens händer darrade.
– Spring...
Han sänkte blicken.
– Jag kan inte...
Han svalde.
– Jag kan inte styra det...
Då mörknade hans ögon igen.
Han angrep med ett raseri han aldrig känt.
Leo försvarade sig bara.
Han vägrade såra sin vän.
Till sist flydde Lior insvept i skuggor.
De fyra syskonen samlades åter inför Fadern.
Tystnaden vägde tyngre än något ord.
Agnis talade först.
– Vi borde ha gjort slut på Lucifer när vi hade chansen.
Leo lyfte blicken.
– Han är ännu vår broder!
– Han är inte längre vår broder! —svarade Agnis—. Se vad han gör!
Rösten brast av vrede.
– Och hur många ska dö medan vi väntar?
Leo svarade lugnt.
– Det finns alltid hopp.
Agnis slog svärdet i golvet.
– Hoppet räddade ingen!
Salen tystnade.
Till och med hon själv blev överraskad av sina ord.
Elden i hennes svärd vacklade.
Den blå lågan miste intensitet.
För första gången sedan hon skapades låg en del av stålet utan eld.
Små glöd föll mot golvet.
Och slocknade.
Nerea såg på svärdet med oro.
– Agnis...
Hon såg på glöden.
– Din låga...
Agnis sänkte långsamt blicken.
Hon svarade inte.
Långt därifrån betraktade Lucifer den svarta sjön.
I vattnet såg han de första glöden slockna.
Han log.
– Det har börjat.
Hat iakttog bilden.
– Hennes eld slocknar.
Lucifer nickade långsamt.
– Inte för att hon mister sin kraft.
Leendet försvann.
– Utan för att hon mister sin frid.
Han betraktade Agnis igen.
– Rättvisa utan kärlek förtär till sist den som bär den.
En paus.
– Och när den sista blå lågan försvinner...
Hans ögon lyste.
– ska Agnis tro att hon kämpar för Fadern.
Den svarta sjön mörknade.
Lucifer log.
– Utan att märka det...
Han tystnade ett sista slag.
– kommer hon att kämpa för mig.