ES
EN
SVMiljoner år gick efter de tretton väktarnas födelse.
Universum växte utan vila.
Nya stjärnor tände oändligheten.
Hela planeter steg ur kosmiskt stoft och försvann när deras tid var ute.
Och över hela skapelsen vakade Faderns barn.
Den epoken skulle för alltid bli ihågkommen som Ljusets tidsålder.
Det fanns inga krig.
Det fanns inget hat.
Det fanns ingen död född ur ondska.
Det fanns bara skapelsen… och de som skyddade den.
De tretton väktarna färdades till universums yttersta gränser och fullgjorde Faderns vilja.
Lucero var den som öppnade vägen.
Hans ljus skar genom hela galaxer och gav hoppet tillbaka där rymdens naturliga mörker tycktes evigt.
Folken på oräkneliga världar lyfte blicken när han kom.
De kallade honom Gryningsbäraren.
Den förste sonen.
Faderns gunstling.
Lucero svarade alltid med ett ödmjukt leende.
Åtminstone i början.
Bakom honom gick Leo.
Hans ankomst bebådades av skratt, musik och blommor som slog ut även i de mest sterila öknar.
Barn sprang emot honom.
De äldre fick hoppet tillbaka.
Krossade hjärtan fann tröst bara genom att höra hans röst.
– Så länge det finns ett leende ska mörkret aldrig segra —brukade han säga.
Nerea färdades över ändlösa hav och genom uråldriga skogar.
Hon vårdade sårade varelser.
Hon helade kontinenter som slitits sönder av naturens katastrofer.
Med en enda tår kunde hon väcka en hel skog till liv.
Därför kände alla henne som Barmhärtighetens moder.
Agnis var annorlunda.
Där ett hot mot skapelsen visade sig, där var hon.
Hennes svärd brann med en blå eld som aldrig rörde en oskyldig.
Den förtärde bara det som fötts ur kaos.
Hon kämpade inte för ära.
Hon kämpade för att andra aldrig skulle behöva göra det.
Och när striden var över sköt hon åter svärdet i skidan.
För hon njöt aldrig av kriget.
Tarus var den tystaste av dem alla.
Medan hans syskon färdades mellan stjärnorna reste han berg, byggde upp städer som naturen raserat och skyddade hela världar med sina egna händer.
Han var så stark att han kunde hålla en planet medan Fadern gav den dess sista form.
Men hans största styrka bodde inte i musklerna.
Den bodde i hjärtat.
Han var alltid den förste att hjälpa och den siste att gå.
Därför litade alla änglar på honom.
Inte bara för hans makt.
Utan för hans godhet.
Under den eran var de fem syskonen oskiljaktiga.
De skrattade tillsammans.
De tränade tillsammans.
De färdades tillsammans.
Och när de återvände till Faderns riken delade de långa samtal under Evighetens träd.
Leo var den som talade mest.
Nerea lyssnade med ett leende.
Agnis rättade Leos överdrifter.
Lucero skrattade.
Och Tarus såg på sina syskon med stolthet.
Det tedde sig som en fullkomlig familj.
Men även i den klaraste himmel kan små sprickor visa sig.
Med årtusendena började invånarna på oräkneliga världar tala mer om Lucero än om någon annan väktare.
Varje gång en civilisation räddades uttalade de hans namn.
Varje gång en stjärna tändes på nytt tackade de Ljusbäraren.
Till och med några av de åtta mindre väktarna började se honom som Himmelens sanne ledare.
Lucero bad aldrig om den beundran.
Men han avvisade den inte heller.
Tvärtom…
Han började njuta av den.
En eftermiddag, medan de såg en ny galax födas, gick Leo fram till honom.
– Broder, de säger att du är den vackraste ängel Fadern har skapat.
Lucero log.
– Säger de det?
– Ja. Men jag tror att de överdriver.
Lucero släppte ifrån sig ett litet skratt.
– Och vem tror du då är det?
Leo pekade mot det väldiga universum.
– Vår Fader.
Lucero teg.
Det var ett enkelt svar.
Men något i honom blev inte tillfreds.
Den natten, medan de andra vilade, stod Lucero ensam och betraktade sin spegelbild över ett hav av stjärnor.
För första gången såg han inte på skapelsen.
Han såg på sig själv.
– Jag är den förste…
– Den mäktigaste…
– Den som står Fadern närmast…
Orden försvann i universums tystnad.
Men ändå…
någon hörde dem.
Tarus.
Den väldige väktaren hade kommit för att söka sin broder.
Han sade ingenting.
Han stod bara kvar och betraktade honom.
När Lucero märkte hans närvaro log han åter som alltid.
– Är något på tok, broder?
Tarus skakade på huvudet.
– Nej.
Men det fanns något främmande i hans blick.
En oro han aldrig känt förut.
Dagar blev sekler.
Sekler blev årtusenden.
Och den lilla gnistan av högmod fortsatte att växa.
Den var nästan osynlig.
Lucero lydde fortfarande Fadern.
Han skyddade fortfarande skapelsen.
Han omfamnade fortfarande sina syskon.
Ingen anade något.
Ingen…
utom Tarus.
En morgon, under en träning, korsade de svärden för ren övning.
Lucero besegrade Tarus efter en lång kamp.
De andra applåderade.
Leo lyfte händerna med iver.
– Vår broder är fortfarande oövervinnelig!
Alla skrattade.
Alla…
utom Tarus.
Medan han sköt svärdet i skidan såg han på Lucero.
Det var inte segern som oroade honom.
Det var uttrycket i hans ansikte.
Ett ögonblick…
såg han ingen glädje.
Han såg stolthet.
Samma natt gick Tarus inför Fadern.
Han fann Honom när Han betraktade universums väldighet.
– Fader…
Fadern log utan att lyfta blicken från stjärnorna.
– Vad är det, min son?
Tarus sänkte huvudet.
– Jag är rädd.
Fadern vände sig långsamt mot honom.
– För vad?
Tarus andades djupt innan han svarade.
– För att förlora min broder.
Tystnaden fyllde rummet.
Fadern slöt ögonen.
Som om orden bekräftade en fruktan Han länge burit.
– Jag vet det också, min son.
Tarus lyfte blicken, överraskad.
– Alltså… har du också sett det?
Fadern nickade långsamt.
– Sedan den dag han skapades.
Tarus kände en knut i bröstet.
– Och varför gör du då ingenting?
Fadern lade en hand på sonens skuldra.
– Därför att kärleken inte tvingar.
Kärleken väntar.
Den litar.
Och den lämnar alltid vägen tillbaka öppen.
Tarus stod tyst.
Han förstod inte helt Faderns ord.
Men han valde att lita.
Samtidigt…
många världar bort, betraktade Lucero en väldig legion änglar som såg på honom med beundran.
Och för första gången…
började den beundran tyckas honom viktigare än hans egen Faders vilja.
Utan att veta om det…
hade upprorets första frö redan slagit rot.
Och mycket snart…
skulle Himlen lära känna det första blodet.