ES
EN
SVInnan tiden fanns, innan en enda stjärna tänt sitt sken i den gränslösa tomheten, fanns bara en närvaro.
Fadern.
Det fanns inget ljus, för Han hade ännu inte uttalat det.
Det fanns ingen mörkhet, för ingenting fanns som kunde dölja ljuset.
Det fanns ingen himmel, ingen jord, inget liv.
Bara en evig tystnad… fylld av möjligheter.
Då öppnade Fadern ögonen för första gången och talade med en röst så mäktig att själva intigheten skälvde.
– Låt tillvaron bli till.
Och tomheten lydde.
Ur Faderns första andetag föddes hav av energi som började vidga sig utan gräns. Tusentals gnistor skar genom tomheten. Några blev stjärnor. Andra blev galaxer. Andra gav upphov till världar som en dag skulle bära liv.
Men mitt i all den skapelsen reste sig tretton olika lågor.
De var inte vanliga änglar.
De var Hans förstfödda barn.
De första väsen som skapats för att skydda jämvikten i hela tillvaron.
Var och en mottog en unik gåva, men fem av dem lyste med en intensitet som ingen kunde mäta sig med.
De skulle bli kända som Himmelens fem väktare.
Den förste att slå upp ögonen var Lucero.
Han föddes insvept i ett sådant ljus att även de nyfödda stjärnorna tycktes slockna vid hans sida.
Hans vingar var vita, med gyllene skimmer.
I mitten av hans bröst brann en levande stjärna som tycktes rymma hela universums gryning.
Fadern log med stolthet.
– Min son… du ska bära mitt ljus till de hörn där hoppet ännu inte finns. Du ska vara den förste bland dina syskon och minnas att ljuset aldrig får tjäna högmodet, utan kärleken.
Lucero böjde huvudet.
– Så ska det bli, Fader.
Därefter föddes Leo.
Han trädde inte fram ur eld och inte ur vatten.
Han föddes ur glädjen.
När Fadern för första gången såg sina barn samlade fylldes Hans hjärta av en väldig lycka.
Den lyckan tog gestalt.
Och ur den föddes Leo.
Hans skratt fyllde universum för första gången.
Där han gick sprang blommor fram även på den kallaste klippa.
Där han talade vek rädslan undan.
Och där han log föddes hoppet.
– Du ska påminna hela skapelsen om att det även i mörkret alltid finns ett skäl att le.
Leo svarade skrattande.
– Jag ska få till och med stjärnorna att lära sig skratta, Fader.
Den tredje var Tarus.
När Fadern såg universums väldighet förstod Han att någon en dag skulle behöva bära smärtans tyngd.
Då tog Han ett nyfött berg.
Han gjorde det till ett hjärta.
Och det hjärtat började slå.
Så föddes Tarus.
Han var väldig.
Hans närvaro ingav trygghet.
Hans röst var stilla som sten och fast som tiden.
Han kunde hejda en stjärna med bara händer och bära hela världar på sina skuldror.
Fadern lade en hand mot hans panna.
– Min son… du ska bära det de andra inte förmår uthärda. Du ska vara dina syskons sköld och min skapelses styrka.
Tarus svarade bara:
– Ja, Fader.
Den fjärde var Nerea.
Medan universum fortsatte att vidga sig uppenbarade sig en liten droppe, svävande i tomheten.
Droppen växte.
Den blev ett oändligt hav.
Ur vattnens mitt reste sig en kvinna med stilla blick och kristallklara vingar av rent vatten.
Varje tår som föll från hennes ögon kunde hela vilket sår som helst.
Även dem som inte syntes.
– Min dotter —sade Fadern—, du ska påminna alla om att även den starkaste behöver medkänsla. Du ska hela kroppar, hjärtan och själar.
Nerea böjde huvudet med ett milt leende.
– Så länge det finns ett sår… ska jag vara där.
Den femte var Agnis.
Hon föddes inte ur ljuset.
Hon föddes inte ur vattnet.
Hon föddes ur elden.
En väldig blå låga tändes mitt i tomheten. Sedan blev den gyllene. Till sist tog den form och blev en krigare med fast blick.
Lågorna som täckte hennes kropp skadade aldrig de oskyldiga.
De förtärde bara det som hotade livet.
Fadern såg på henne med stolthet.
– Min dotter… när ljuset inte räcker och medkänslan inte kan hejda mörkret, då ska du lyfta ditt svärd. Du ska vara rättvisans beskyddare.
Agnis satte ett knä i marken.
– Mitt svärd ska aldrig höjas av högmod… bara av kärlek till din skapelse.
Fadern log, tillfreds.
Efter dem föddes ytterligare åtta änglar.
De ägde inte samma makt som de fem väktarna, men de var lojala och modiga krigare.
Tillsammans bildade de Himmelens tretton väktare.
I miljoner år färdades de genom universum och bar jämvikt till varje hörn av skapelsen.
Lucero lyste upp världar som sjunkit i mörker.
Leo gav hoppet tillbaka åt dem som förlorat det.
Nerea helade hav, berg och sårade varelser.
Agnis förgjorde de skuggor som hotade freden.
Tarus reste städer, skyddade planeter och bar sina syskon när de föll.
Kriget fanns inte.
Hatet fanns inte.
Synden fanns inte.
Det fanns bara harmoni.
Men även i det klaraste hjärta kan en liten skugga födas.
Medan hans syskon beundrade skapelsens väldighet började Lucero betrakta sig själv.
Han var den förste.
Den mäktigaste.
Den mest beundrade.
Den som stod Fadern närmast.
Och sakta, utan att någon märkte det…
började han fråga sig om han en dag skulle upphöra att vara en son för att bli en kung.
Bara en av hans bröder hann uppfatta förändringen.
Tarus.
Medan alla såg ljusets ängel…
började han se den första skuggan födas i sin broders hjärta.
Och den skuggan…
skulle en dag förändra universums öde för alltid.